Rosa moln och dunkla källarhålor – håll isär begreppen!

Efter tio år i tron att jag aldrig skulle våga, har jag nu snart varit det i tio månader. Jag har varit mamma. Och mammaledig. (Min förlossningsrädsla är minst en bloggpost i sig, och just den storyn vet jag inte än om vare sig jag själv eller resten av världen är redo för. Om vi någonsin kommer bli det?)

Under de tio månader som har passerat har jag vänt ut och in på hela mitt känsloregister, minst sagt. Jag har flugit högt på de omtalande rosa molnen men jag har också varit i de dunkla källarhålorna. De hålorna som få talar om men desto fler förtränger. Jag tänker inte göra det! För fem månaders sen klev jag upp tidigt, när resten av huset sov, och skrev de här raderna:

Aldrig har jag haft så fullt upp utan att göra något vettigt. Aldrig har jag varit lyckligare men ändå känt mig olycklig. Aldrig har jag älskat så mycket men ändå hatat. Aldrig har jag känt mig mer fången trots frihet. Aldrig har en ledighet varit så stressig. Aldrig har jag känt mig stoltare men ändå misslyckad. Aldrig har jag varit mer behövd men ändå känt mig otillräcklig. Aldrig har jag gråtit lika mycket av glädje som av ilska. Aldrig har jag velat så mycket men varit så begränsad. Aldrig har något känts så fult att skriva, som detta.

Och det var verkligen men en stor dos ”man-får-inte-tycka-så” som jag skrev detta, då för fem månader sedan. Men idag är jag glad att jag gjorde det, för annars hade även jag sållat mig till det leende ledet som minns hela mammaledigheten som ett enda stort leende.

Att vara mamma är fullkomlig lycka, ett leende svårt att ta in. Att kunna se på sitt barn och älska det så det gör ont. Att få känna denna villkorslösa kärlek är något helt fantastiskt. Därför kändes det på något sätt så fult, att jag inte njöt av att vara hemma de där första månaderna. Någon förlossningsdepression är inte vad jag talar om här, utan tristessen och frustrationen som kan uppstå av att ”bara” vara hemma och ändå inte ha någon tid. Folk som jag mötte under den första tiden sa”– Men det är väl härligt att få vara hemma? Näe, svarade jag ärligt. Det är långt ifrån härligt jämt. Men det fick man liksom inte riktigt säga. För varje gång jag sa så, blev folk nästan bestörta. Men det är ju så jag har känt. Och det har inget att göra med, att jag inte älskar mitt barn. Man måste kunna hålla isär begreppen mamma och mammaledig.

Omställningen från heltidsjobb med folk omkring sig till ett hemmaliv där den enda rösten du hör, är din egen när du pratar med ditt barn (läs dig själv), är till en början inte helt enkel. Inte för mig i alla fall. Att bara gå hemma har inte heller varit min grej, jag klättrar snabbt på väggarna och inte minst känner jag mig onyttig, vilket i sin tur får mig att må dåligt. Därför började vi tidigt att hitta på aktiviteter. Men tro inte att du går fri från kommentarer då heller. Nä, då finns det ”erfarna” mammor som gärna påpekar – så där höll jag också på med första barnet men nu har jag lärt mig att ta det lugnt.  Okej, vad skönt för dig. Men respektera gärna att jag gör på mitt vis. Återigen handlar det om att vi måste lära oss utgå från vår egen situation och sluta jämföra oss med andra.

Lika mycket som jag älskar att vara mamma, hatade jag då i början att vara mammaledig. Hur kan du säga så tyckte/tycker många. Nej, man ska bara vara glad över att vi i Sverige är så privilegierad och får vara hemma med våra barn. Tro mig, det är även jag, men visst måste man också få säga att det inte är ren och skär lycka varje dag. I alla fall så har det inte varit det för mig. Och jag tror inte jag är ensam.

Skulle jag göra samma reflektion nu, som jag gjorde då för fem månader sedan, så hade texten ovan sett annorlunda ut. För nu njuter jag varje dag, på ett sätt som jag inte gjorde då. Nu ler jag det största leendet en mamma, och en mammaledig, kan le. Och troligtvis skulle även jag bara ha kommit ihåg hoppen på de rosa molnen men glömt mina tillfälliga besök i den dunkla källaren.

Kommentar till inlägget: Att skriva den här bloggposten, eller snarare att publicera den, har inte varit helt enkelt. Jag har låtit det vila i flera dagar. Anledningen är att jag har fler i min närhet som jag vet, inte vill något hellre än vara just mammalediga. Men till slut kände jag ändå att jag tycker detta är en viktig grej att våga skriva om. Jag tycker vi måste våga prata om detta, och vi måste våga lyfta på det ”lycklighetsok” som vi lastar nyblivna mammalediga med. Nyblivna mammalediga ska inte behöva gå runt och skämmas för att de får panik över att vara hemma. Jag minns mina första promenader med barnvagnen, jag gick där och tänkt ”känner jag den där lyckan nu – nej, jag kände bara ensamhet”. Samma promenad nu däremot är njutning och lycka. Men det är bara lyckan och njutningen vi pratar om i efterhand. Varför gör vi så? Vem vill vi skydda? Inte blivande mammalediga i alla fall, det är ett som är säkert. Nej, våga säg att det är jobbigt och att det är okej att det är det. Då tror jag vi hjälper varann mer.

This entry was posted in Tankekorn and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

6 Responses to Rosa moln och dunkla källarhålor – håll isär begreppen!

  1. Cecilia says:

    Klockrent formulerat och exakt så som jag minns det nu 11 år senare. Ständigt dessa ”nu har du det väl bra som får vara hemma och njuta” när man i hemlighet längtade till jobbet, till att få prata med vuxna människor om något annat än blöjor och amning. Ständigt dessa chockerade miner om man vågade antyda att det inte var höjden av lycka att bara dra barnvagn. Ständigt denna skuldkänsla att bära med sig för att man inte var en ”riktig” mamma.

    Det ÄR viktigt att skilja på lyckan i att vara mamma och i själva ”jobbet” att vara mammaledig och det är oerhört viktigt att vi pratar om de sidor som inte är ljusrosa och ulligt gulliga med småbarnstiden. Och att komma ihåg att det inte betyder att vi inte älskar och prioriterar våra barn.

    Kram på dig!

    • Aggie says:

      Tack Cecilia, din kommentar värmer och jag håller med om det du skriver. Skönt att höra att det finns de som minns…allt. Kram!

  2. Ida says:

    Hej Anna!

    Tack för ditt blogginlägg. Känner helt klart igen mig. Tyckte inte alls det var så roligt och mysigt att vara hemma hela dagarna och kände mig ofta ”reducerad” till att bara vara mamma och inte längre ”vanliga” Ida. Är med blandade känslor som jag nu inväntar nästa omgång av föräldraledighet.

    Kram.

    • Aggie says:

      Hej Ida, Känns skönt att veta att man inte är ensam om dessa tankar. Tror säkert att du kommer uppleva det annorlunda den här gången. Man är säkert lite mer beredd på alla sorts känslor andra gången. Lycka till med allt, när är det dags? Kram Anna

  3. Eva Oskarsson says:

    Å vad härligt att du skriver så fint om det som kan kännas som tabu.Vi har ju pratat om det att jag upplevde så för snart 30 år sen också !

    Kram från mamma Eva

  4. Madde says:

    En tår på min kind… Träffande och modigt. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>