Att brinna är ibland att falla hårt

Förra veckan kantades av besvikelse. Besvikelsen attackerade mig med en käftsmäll, fick mig sen att skaka av ilska och sedan kom tårarna. Nu har besvikelsen sjunkit ned och lagt sig som en tung klump i maggropen. Men den vill inte riktigt försvinna.
Den seglar upp till ytan med jämna mellanrum och då vet inte mina känslor om de ska gråta eller sparka till närmaste sten.

Och tänk. Allt detta. Alla dessa känslor, för att jag brinner så mycket för det jag jobbar med.

Eller som min kollega sa, det är inget fel på ditt engagemang i alla fall. Nä, det stämmer nog. Brinner jag för något, då går jag all in. Men jag faller också desto hårdare när det inte går vägen. Men det finns nog en mening med det. Jag vill tro det i alla fall.

Posted in Yrkeskorn | Tagged , , | Leave a comment

Ibland stavas lyckan gardiner

20111107-223409.jpg

Avkoppling kan verkligen ta de mest oväntade uttryck. Det som är avkoppling för mig är kanske stress för dig. Men jag kan verkligen uppskatta att få fem minuter över för att plocka fram två nya ljuslyktor eller hinna stuva om prylarna på en byrå. Eller som nu ikväll, när jag äntligen fick tid, tog mig tid eller helt enkelt prioriterade att få upp mina gardiner som jag fyndade redan i somras. Säkert sitter det nu en och annan och ruskar på huvudet. ”Hon är ju inte klok, varför sätter hon sig inte bara i TV-soffan när hon får en stund över”. Svaret är för mig enkelt, jag älskar att skapa. Oavsett om det handlar om webbutiker eller stilleben i vardagsrummet. Att få utlopp för kreativitet, det är avkoppling för mig. Sen kan det väl alltid diskuteras huruvida gardiner är kreativt eller ej. Men idag räckte det mer än väl för att skapa vardagslycka för mig. Och förresten så hann jag sjunka ned i TV-soffan också, bara så ni vet.

Posted in Glädjekorn, Hemmakorn, Inredningskorn, Uncategorized | Leave a comment

Fokus och engagemang i de bästa av världar

Engagemang och fokus, två ord som sammanfattar min höst. Min vardag. Min fritid. Mitt yrke. Eller kanske rentav min personlighet.

Jag inser det mer och mer, att det är så mitt liv ser ut just nu. Jag blir ofta engagerad i ämnen som intresserar mig. Så intresserad att jag slukas upp och glömmer tid och rum. Den senaste veckan på jobbet har varit sådan, minst sagt. Vi diskuterar e-handelsutveckling och jag går igång på alla cylindrar. Mer än vad som kanske är nyttigt, rent av. Mina kollegor bli oroliga när jag glömmer att fika på vanlig tid. De tassar fram till min halvstängda dörr på kontoret, och frågar vad den betyder. Får de störa eller har jag för mycket att göra? Att jag för stunden har för mycket att göra, råder det ingen tvekan om. Men i perioder gör det mig taggad. Adrenalinet pumpar och energin flödar. Men avståndet till den där berömda kanten, där positiv stress förvandlas till negativ är ibland nära, väl nära. Jag känner igen signalerna tidigare nu och har blivit så mycket bättre på att dra i nödbromsen i tid. Och det gör mig stolt. Att jag vågar erkänna för mig själv, att jag inte kan köra på i hundraåttio hur länge som helst. Men gärna ibland.

En annan sak som jag har insett att jag är väldigt bra på, är att fokusera. En egenskap som jag inser är guld värd som arbetande småbarnsföräldrar. När jag är på jobbet är fokus där, när jag är hemma med min lilla T är fokus där och är jag iväg med drilltjejerna på träningsläger eller ute med mannen på restaurang, då är fokus där. Och det gör mig glad.

Att vara här och nu, känns viktigare nu än någonsin tidigare. Jag lever just nu i de bästa av två världar, så känns det. Den ena världen stavas yrkeslivet. Den andra hemmalivet.
Och båda får mig engagerad och fokuserad. Om än på olika sätt.

Posted in Glädjekorn, Hemmakorn, Tankekorn, Yrkeskorn | Tagged , , , , | Leave a comment

Vardagsrutiner och höga cykelsadlar

Det finns människor som jag möter var dag men aldrig träffar. Ni vet de där människor som följer ens vardag, utan att de egentligen vet om det. De finns där, man ser dem men man vet inget om dem.

Jag pratar om människorna som är en del av våra vardagsritualer. Som vi ser på bussen varje morgon, som lämnar sina barn vid dagis när du passerar eller som alltid ska gå över vägen när du svänger in till jobbet.

Jag har ett par sådana följeslagare. Men jag hade nästan glömt dem under mitt föräldralediga år. Men så plötsligt är jag tillbaka i en rutin och tänk, de finns kvar. Kvinnan med den stora bylsiga halsduken som möter mig på sin väg till jobbet på Folktandvården (en av få som jag vet lite mer om). Mamman (eller det vet jag ju inte) som har för hög cykelsadel. Varje morgon kör jag om henne med min bil och varje morgon viskar jag ”Sänk sadeln”. Fattar inte att hon har stått ut i alla år. Och så kvinnan med åttiotalsfrisyren som väntar troget vid busshållplatsen, samma tid nu som för ett årsedan. De finns kvar allihop. Och nu är jag tillbaka.

Men det är ju inte säkert att jag är en del av deras vardag. De har säkert andra som de omedvetet följer varje dag. Men om jag hade varit en av deras följeslagare hade de nog reagerat på att jag är tillbaka. För det gör man, man reagerar när de plötsligt är borta och man blir lugn när de kommer tillbaka. Och jag tycker det känns skönt att vara tillbaka i vardagsflödet, fast nog hade jag hoppats på att ”mamman” hade sänkt cykelsadeln under året som gått :)

Posted in Tankekorn, Yrkeskorn | Tagged , , , | Leave a comment

Jag byter bergodalbanan mot pendeltåget

En morgon till. Sen är det dags. Dags att koppla på jobbhjärnan, dags att återgå till rutiner och dags att byta mammalivet mot yrkeslivet.

Det är en av våra sista sommardagar och jag sitter med en kopp kaffe i handen och blickar ut över sjön Likstammen. Där vi och ett par av våra bästa vänner tillbringat den senaste veckan. Att få sitta ensam i morgonsolen med en kopp kaffe, det är ett av de där vardagskornen som jag uppskattar allra mest. Jag njuter i fulla drag. Försöker fånga stunden och känna efter vad jag känner just nu. Nu när jag snart ska lämna ett år av mammaledighet bakom mig och återgå till jobbverkligheten.

I kroppen bor en överväldigande lycka över året som gått, allt vi gjort, allt vi har känt och fått uppleva tillsammans. Att få komma varandra så nära. Tänk, jag har fått en egen liten familj. Att den känslan kunde vara så stark hade jag aldrig kunnat föreställa mig innan jag fick barn. Det finns så mycket man, eller kanske borde jag skriva jag, går igenom det där första året som förälder. Det är kullar och dalar. Skratt och gråt. Fullkomlig lycka och frustration. En bergodalbana som har gett mig pirr i magen, skrämt mig i uppförsbackarna och gjort mig väldigt lycklig när jag flugit ut över krönen. Och kvar finns känslan att jag vågade. För bara några år sedan var jag övertygad om att jag skulle bli kvar i kön till bergodalbanan, att jag aldrig skulle våga hoppa på. Idag är jag mer än stolt att jag vågade.

Men nu när jag sitter här och känner efter så är jag också väldigt sugen på att kliva på mitt vanliga ”pendeltåg” igen, att återgå till jobbet och livet där. Nygamla utmaningar väntar. Och det ser jag fram emot.

För lika mycket som jag älskar att koppla av och koppla bort, så finns alltid suget att få koppla upp sig och koppla på igen. Och det gör jag i övermorgon.

20110813-112252.jpg

Posted in Glädjekorn, Tankekorn, Yrkeskorn | Tagged , , , , | Leave a comment

Mitt bland fluffiga maränger landar jag hårt, utan distans

Ibland kan jag läsa om hemska händelser och ändå hålla en viss distans. Men sen jag fick barn kommer den distansen mer sällan. Känslorna har plötsligt flyttat utanpå. Tårarna rinner allt oftare nu.

Mitt i marängbaket tog jag en paus och läste en artikel i Aftonbladet. Läste om hur en 11-årig pojke hejdat skytten på Utöya. Kanske var det denna 11-årige pojkes ord som räddade både honom och en 21-årig lägerkamrat. Sjunker ned i soffan och känner helt plötsligt hur helgens alla tweets, bloggar, nyhetsartiklar och TV-inslag plötsligt börjar sjunka in. Här finns ingen distans.

Bläddrar återigen igenom mina tweets, klickar vidare och läser en väns blogg. Och om det fanns en gnutta distans kvar innan, så finns det ingen efter att jag tryckt på Youtube-klippet i bloggen. Slänger av mig glasögonen och tårarna sprutar. Denna grymma, orättvisa värld! Tårarna blandas av ilska. Vem har rätten att förstöra andra människors liv!

Men så då, mitt i dimman av alla tårar så letar sig plötsligt solens strålar in genom fönstret och träffar mig i soffan. Jag säger inte att det är ett tecken, men det gav en känsla av hopp. Att där mitt bland alla tårar och mörker kom det lite ljus, även om det bara var en stråle. Men den betydde mycket. Och medan solstrålen lyser och jag torkar mina tårar med händerna tänker jag på vad jag precis nyss läste på Jonas Gardells Twitter:
”Tänd gärna ett ljus men kom ihåg att när ljuset brunnit ut är det i oss själva lågan måste brinna!”

Sant väldigt sant. Så samla på de få ljus-och solstrålar som finns, för vi behöver dem för att kunna leva och orka blicka framåt.

Posted in Tankekorn | Tagged , , , , , | 1 Comment

Planteringsjord och katter av tyg

Om vissa stunder är okomplicerade så är andra desto mer komplicerade.

Mannen gav sig iväg och fiskade, och jag tänkte ta chansen att baka lite småkakor till stundande kalas. Jag insåg dock rätt snabbt att mitt varma och trötta huvud snarare behövde frisk luft än varm ugnsluft. Till saken hör också att jag skulle tillbringa kvällen med min nyblivne Krypare på 11 månader, vilket innebär en hel del spring. Minst sagt.

Så nä, det fick bli att dra ut i trädgården och äntligen plantera mina sommarkrukor istället. Fulla av energi gav vi oss ut, Kryparen och jag. Med vagn, spadar och tre påsar nyinköpta blommor tog vi sikte på min fina planteringsbänk, längst in i trädgården. Jag parkerade Kryparen i vagnen och skulle precis till att börja plocka upp växterna när en svart katt håller på att skrämma skiten ur mig. Jag ogillar katter starkt (läs hatar) och är livrädd för dem. Och ni ska inte tro att jag jagar iväg katten. Näe, istället psykar den mig och jag tar Kryparen och vagnen och vänder om. Men sen tänker jag, det är ju sjukt att en katt som inte bor här får mig att inte vara i min egen trädgård. Nån måtta får det ändå vara. Till skydd mot katten fyller jag vattenkannan till bredden och sätter sedan åter kurs mot planteringsbänken. Nu jävlar! Då prasslar det i buskarna och direkt faller modet till gräset och jag kapitulerar. Kallsvettig och arg vänder jag åter planteringbänken ryggen.

Vi pustar ut och går en runda i trädgården. Det här är ju löjligt. Vi samlar mod. Nytt försök mot bänken. Och den här gången vågar vi oss ända fram. Ingen katt inom synhåll. I ren panik planterar och arrangerar jag sedan växter och krukor. Sånt jag normalt sätt älskar att göra sker nu i all hast. Kryparen älskar det nämligen inte, så jag skyndar mig och det går fort, väldigt fort. Men resultat blir bra, riktigt bra tycker jag. Jag är nöjd…tills jag precis ska vika ihop påsen med planteringsjord och inser att det inte är planteringsjord. Jag har planterat varenda (jävla) blomma i toppdressing.

Med facit i hand borde jag nog ha stannat kvar i ugnsvärmen trots allt, för inne är katterna gjorda i tyg och Kryparn biter glatt i dem.

Posted in Hemmakorn | Tagged , , , , | Leave a comment

Så okomplicerat gott livet kan vara

20110711-195831.jpg

Livet ska vara enkelt, speciellt i semestertider. Förberedde en focaccia, tog en promenad med man och barn medan brödet jäste. Väl hemkommen åkte brödet in i ugnen och ungen ner i sängen. Och nu sitter mannen och jag med nybakat bröd, tapenade och ett kylt glas vin medan vi väntar på att grillen ska bli klar. Detta mina vänner, det är vardagskorn när de är som allra bäst. Okej, kanske är det lite mer än vardag, det är ju semester. Men enkelt, okomplicerat och gott är det. Oavsett vilket.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Doften av ett sköljmedel till tonerna av John Denver

Inget får mig att minnas så tydligt som dofter och musik. Och det behövs så lite. Det kan räcka med en doft av ett sköljmedel och jag minns hur det var att kliva in genom groventrén hos en gammal barndomsvän. En strof ur en låt kan få mig att minnas en specifik busstur mellan Vadstena och Tjällmo. Och ofta. Ja, nästa jämt blir jag känslosam och nostalgiska. Men tydligen är det så vi är, vi kräftor.

Igår när vi satt i bilen trillade vi över radioprogrammet Pop & Politik. Temat igår var sorg. Det var som upplagt för gråtkavalkad. Och mycket riktigt, redan den första låten fick ögonen att tåras och det var ändå en schlager. Men inte vilken som helst, utan ”Kärleken är” som Jill Johnson sjöng och vann med 1998. En låt som jag då, i programmet, fick veta handlade om sorgen efter Lady Di. Men för egen del fick orden ”En ängel flög förbi. Mot himmelen så fri. Men hon lämnade sitt leende,
på vår jord” mig att tänka på någon helt annan. En saknad dotter. Inte min, utan kära vänners. Tårarna fyllde mina ögon till bredden. Jag tittade ut genom bilfönstret och tänkte på hur skört livet är.

Programmet fortskred. Det var bra, riktigt bra. Så dök John Denver upp och direkt kände jag doften från en speciell SAAB. Jag såg mig själv och en barndomsvän sitta i baksätet, på väg till hennes sommarställe, och i huvudet kunde jag höra hennes pappa sjunga med till låtarna, av just John Denver.

Det är fantastiskt vad lukter och toner kan åstadkomma. För mig är de en tidsmaskin, som får kräftan i mig att backa tillbaka i minnet och återuppleva stunder igen, igen och igen. Ibland lyckliga, ibland sorgliga.

Vill du kolla in och lyssna på radioprogrammet kolla här http://www.ur.se/Vuxen/Radio/Pop-och-politik/

Posted in Minneskorn, Musikkorn | Tagged , , , , , , | 2 Comments

Minnen ur en koffert lyser och värmer mitt hjärta

20110618-211630.jpg

Idag öppnade jag en koffert. En koffert som det står Anna-Britt Carlson på, min mormor hette så som ogift. I den kofferten stoppade jag tidigare i år ned saker från min mormor och morfar, men sen har jag inte öppnat den förrän nu. Minne efter minne har plockats upp, diskats och fått en ny plats hos mig.

Nu sitter jag här med ett glas rött i handen, Winnerbäck i högtalarna och blickar in på lågan som lyser i mormors röda ljuslyktor.

Det finns inget som påminner mig så mycket om min mormor som just värmeljus. Och i synnerhet värmeljus i dessa röda lyktor. Kanske känns de aningen juliga, men just idag spelar det mindre roll. De värmer mitt hjärta oavsett årstid.

Jag stirrar på lågan som flämtar därinne och istället för Winnerbäck hör jag min mormor säga -nejmen, är det Anna som kommer! Så sa hon alltid när jag klev in i deras hall och i hallen möttes jag ofta av just dessa röda ljuslyktor. Stunder som aldrig kommer tillbaka. Mina ögon fuktas. Jag saknar koffertens ägare väldigt mycket. Fortfarande.

Posted in Uncategorized | 2 Comments