Jag – ett flockdjur

Dagens inblick i det som kallas vardagslivet. Solen skiner, himlen är blå, sitter i en sandlåda och gräver med min älskade son. I vagnen bredvid sover min älskade dotter skönt i skuggan av träden. Jag håller emot. Det känns i halsen. Och så trillar första tåren. Jag som sitter här och är lyckligast i livet. Men det saknas någon. Jag vet, han är bara på jobbet. Men efter sex underbara veckor tillsammans så känns det i hjärtat när vi inte är tillsammans alla fyra. Det finns säkert en stor skara därute som anser att jag är fånig och borde hålla inne med mina ord. Det finns så många som har det så mycket tuffare. Det vet jag också. Men i mitt liv. Just då. Så orkade jag inte hålla tillbaka tårarna. Och vet ni varför. Därför att jag älskar honom innerligt. Och säga vad man vill men jag är ett flockdjur och vill ha min flock samlad. Då mår jag bäst. Och vet ni något mer, att sitta där och kämpa emot tårarna och vara stark för att jag borde, det orkade inte jag. Det är tufft att vara svag ibland. Det värsta jag vet. Men bara några minuter senare fick min son mig att skratta. Jag vet knappt åt vad. Vi delade en banan och fick ett gemensamt skrattanfall. Den ungen är helt underbar och tänk imorgon fyller han redan tre. Strax efter skrattanfallet rullade Jonas in med bilen på infarten. Flocken var åter samlad och lugnt och lyckan kom tillbaka. Okej, jag fick hejda mig för att inte ställa mig mitt på gräsmattan och skrika ut min lycka. Fånigt jag vet men också dagens sanning utan omskrivningar. Mitt liv.

This entry was posted in Glädjekorn, Tankekorn. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>