Det bor en kobra i min hall

Sitter i soffan, tittar ut genom mitt stora fönster, ser maken bygga en ny trappa till vårt trädäck. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Om jag nu måste göra något. Ibland kan jag rusa fram och få massor gjort på kort tid, och ibland har jag tid och då tar jag mig inte för nått. Sån är jag nu. Och det är rätt skönt.

Fast jag är lite sugen på att göra nått. Ni vet det kliar lite i fingrarna men jag vet inte riktigt vad jag ska göra, så jag beslutar mig för att bjuda er på ett inredningskorn. För en tid sedan började vi tömma min mormor och morfars hus. Det var lite som att öppna en rysk docka. För öppnade man ett skåp, så hittade man en korg och tittade man i korgen hittade man en ask och öppnade man asken hittade man en kartong…ja, ni fattar. Så mycket saker oj, oj. En del fullständigt onödiga, i alla fall i mina ögon. Men bland allt som de samlat på sig genom åren fanns såklart minnen. Massor av minnen. Det blev många kära återseenden men jag hittade också detaljer som jag inte hade lagt märke till innan. Detaljer som jag kände skulle passa i mitt hem.

Mycket 50-tals möbler hamnade i min hög den där dagen. Och nu börjar fler och fler av dessa flytta in i mitt hem. De får nämligen mellanlanda i garaget tills jag hittar rätt plats för dem.

Nedan ser ni min mormors gamla smyckesbord/sängbord och på den står morfars och mormors gamla kobra. Och tänk den funkar faktiskt fortfarande. Jag minns att jag för massor, massor av år sedan frågade morfar om jag inte kunde få den efter dem. Men jag minns också att jag då uttryckte mig klumpigt, men det är inte lätt att säga att man vill ha något från någon när de inte längre finns i livet. Mormor gick bort för fem år sedan men min morfar finns i allra högsta grad fortfarande i livet, han har bara flyttat till nytt boende och bestämt sig för att sälja huset. Och Kobran har därför fått flytta hem till mig.

Jag tycker det är så härligt när saker kan få leva vidare, när de får en plats i ett nytt hem. Allt ska inte sparas. Långt därifrån. Men att få plocka ut minneskorn och låta dem bli en del av ens egen vardag, det är fantastiskt. Fast just nu när jag sitter här och inte vet vad jag ska göra med min tid, önskar jag att jag kunde lyfta på Kobran och ringa min mormor. Men så bra fungerar inte ens Kobran. Tyvärr.

 

This entry was posted in Hemmakorn, Inredningskorn, Minneskorn and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Det bor en kobra i min hall

  1. Eva Oskarsson says:

    Kobran är mig min farmor och farfar.Den svarade de i när jag ringde till dem.De skaffade den när de bodde trångt i en etta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>